Begreppet ’holon’ myntades av Arthur Koestler 1967 i boken ”The Ghost in the Machine”. Koestler ville belysa varje fenomens dubbla natur. När vi betraktar världen skiljer vi vanligtvis ut en enskildhet. Vi kanske ser en människa och förstår henne då som en individ, bokstavligen som en odelbar helhet. Det gör vi för att vår hjärna är förberedd att tänka i kategorier. Det är först när något inte är som det ska med en individ, som vi börjar fundera på hur hon är sammansatt. Kanske haltar hon. Då lägger vi märke till hennes ben. Kanske har hon en lapp för ena öga och vi lägger märke till detta. Nu blir vi varse att hon är sammansatt av kroppsdelar. Vi kanske till och med inser att en människa inte bara är summan av sina kroppsdelar, utan att den ordning och funktion som dessa har, och hur de förhåller sig till varandra, är avgörande. Då ser vi en människa som ett system och får en djupare förståelse för vad en individ är.

Men en människa kan även själv vara en del i ett större sammanhang. Hon kan lägga behov och önskemål åt sidan för att bli en del av en större helhet som en familj till exempel. I familjen har var och en sin roll. Man har gemensamma måltider, utflykter och planer som alla underkastar sig för att den större helheten ska fungera.

Familjen ingår i sin tur som en del i ett större system, ett bostadsområde eller en kommun. Och kommunen ingår i ett län som är en del av ett land, och så vidare tills vi har kommit ut till den yttersta helheten – universum (vi vet idag inte om det finns flera universa och om de i så fall kan kommunicera med varandra).

Vårt språk är bra på att beskriva dessa enheter var och en för sig. Vi har ord för en massa saker och ord för att beskriva abstrakta fenomen som till exempel ett fotbollslag, ett TV-program (som i sin fysiska form är ljusflimmer på en platt skärm) eller mänskliga rättigheter. Språket är mindre bra på att beskriva hur dessa fenomen förhåller sig till varandra. Det finns få ord som beskriver relationen mellan den inre kemiska balansen hos en individ och individen som helhet. Vi har ord för när balansen är i olag. Gäller det en människa kallar vi det för ”att vara sjuk”. Sjukvården inriktar sig på att hitta ”felet”, den del som behöver justeras. Det blir enkelt när det gäller benbrott, men mindre uppenbart när det gäller magsår. Patienten kanske ordineras Losec, men tänk om magsåret i sin tur är ett symptom? Kanske är magsåret ett symptom på stress. Då kunde man ordinera kognitiv terapi i någon form, så att patienten kan hantera sina negativa tankar bättre. Men de negativa tankarna kan i sin tur vara ett symptom. Vår magsårspatient kanske har fått arbetsuppgifter som är omöjliga att utföra med den givna tidsramen. Då kanske vi sänder in en organisationskonsult för att studera hur företaget eller organisationen fungerar och ordinerar omorganisation eller insatser på ledningsnivå. Men även den orimliga arbetsbördan kan ses som ett symptom. Kanske är det ett uttryck för hur ett ensidigt mål att generera vinst till aktieägarna driver företaget att effektivisera för att klara konkurrensen på marknaden. Men om även detta är ett symptom? Då landar vi i att det marknadsekonomiska spelet behöver åtgärdas.

Vid en första anblick är det ofta svårt att se på vilken systemnivå ett problem har sin rot. Ibland kräver det att man tänker efter noga. Det är krävande och vi människor tycks över lag hemfalla åt lättjan att hellre välja en enkel lösning, än en som fungerar. Vi använder helt enkelt de lösningar som ligger närmast till hands och formulerar problemet i linje med redan kända löningar. Det är uppenbart när det gäller magsår och Losec. För den som bara har en hammare ser alla problem ut som spik.

Det var för att kunna tala om detta fenomen, om hur varje sub-helhet står i relation till en större helhet som Koestler myntade begreppet ’holon’. Ordet är sammansatt av två grekiska ord, ’hol’ som betyder helhet och ’on’ som betyder del. En holon är helt enkelt en hel-del. ’Terapi’ i sin tur betyder ”att bota”. Holonterapi syftar alltså bokstavligen till ”att bota en hel del_”._